Tvåbarnschocken

Sedan Vide kom känner jag verkligen beundran för de föräldrar som har många barn. Visst kan man känna sig frustrerad och stressad även om man har ett men i mitt fall, eftersom jag inte kan prata för andra, blev det en väldig skillnad. Vissa dagar har jag inget som helst tålamod och tycker inte att jag gör nåt annat än skäller och stressar runt. Det är inte lätt för en två och ett halvt åring  att förstå att hon måste vänta när jag gör nåt med lillebror och det är helt omöjligt för en bebis att förstå att även han måste vänta på sin tur ibland. Så det har varit mycket skrik och gråt här hemma, men tack och lov börjar det lugna sig. Jag har vant mig lite vid rollen som tvåbarnsmor och Vide har blivit lite större så han klarar att roa sig själv korta stunder. Han har ju även protesterat mot att åka bil och ligga i vagnen men till och med det blir bättre och bättre. Dock vägrar han att ta flaskan så nån egentid för mamman har vi inte sett till, höjdpunkterna för mig är när vi lyckas pricka in att äta mat när han sover så jag får äta utan att ha en bebis i knät. Sen så klart att han sover så otroligt bra på nätterna, förutom i natt när han vaknade och var jättepigg och jätteglad kl tre. Natt tills i går sov han i egen säng utan att ens äta nån gång tills kl var tjugo i nio. Men i natt vet jag inte vad det var för även Lova vaknade och var vaken en lång stund så vi struntade i föris idag och tar det lite lugnt istället.